En tid var det på modet att tala om ’emotionell intelligens’.
Kanske är det modernt ännu. Begreppet är diffust och motsägelsefullt men det gav uppslag till många pocketböcker och många amatördiagnoser. De flesta som ansåg sig vara i besittning av denna form av intelligens, ansåg sig därmed skickade att diagnostisera avsaknaden därav hos andra. Det är en skön känsla – och säljande!
Trots alla begreppets svagheter anar man dock vad det är avsett att stå för och vad som utgör dess dragningskraft på mindre analytiskt anlagda entusiaster. På svenska har det funnits adekvata termer sedan länge: medlidande, förståelse, inlevelse och annat sådant.
I motsats till traditionell intelligens – mätt i intelligenskvot – låter sig den emotionella intelligensen ryckas med av varje vindkast i opinionen. Nu uppbådar man hat och avsky mot oliktänkande i mask- och vaccinsamhället i namn av ’ansvarskänsla’ och ’solidaritet’.
Det behövs inga förfinade samhällsanalyser eller mängder av sifferdata för att se vad som är på gång för den som har normal medkänsla och inlevelse.
Inte heller behöver man ta sin tillflykt till någon mer eller mindre subtil konspirationsteori.
Det räcker att lyssna på hjärtats röst. Och att vägra lyssna till hatets.
Vi är alla dödliga. Vi skall alla dö, på ett eller annat sätt. Innan dess skall vi leva, leva utan masker och sprutor. Den verkliga faran för mänskligheten i ordets dubbla bemärkelse heter inte ’virus’, den har inget ordningsnummer, den drabbar oss inte i statistiskt beskrivbara och mätbara vågor, faran har inget vetenskapligt eller medicinskt namn, den nästlar sig in på andra, namnlösa vägar med rädsla och ångest som vehikel.
Enskilda makthavandes omsorg kan vara nog så äkta, nog så angelägen. Men också omsorg förvandlas till förtryck när den institutionaliseras av makten och utbasuneras som sista och avgörande sanning.
Stanna upp och se! Lita på hjärtats klarsyn.