Jag måste ut!
Man kan inte sitta inne hur länge som helst, hur många dagar som helst. Jag fann mig till slut på ett ställe som kallade sig Konditori. Det är antagligen benämningen på ett café som har litet dyrare priser.
Men vad gör man. Jag måste ut!
Vid bordet intill mitt satt tre damer i 30-40-årsåldern. Jag fördjupade mig i mina papper.
Så kom den första svordomen. Hörde jag rätt?
Ja, den följdes snabbt av många andra grovheter. Det fanns ett ledigt bord längre bort. Jag gick dit.
Vid bordet intill satt tre herrar i 50-60-årsåldern. Jag uppfattade namnet på en finländsk kompositör och ”Akademiska damkören Lyran” (med finskt uttal). Nu säger ju Johann Gottfried Seume: ”Wo man singet, laß dich ruhig nieder, Ohne Furcht, was man im Lande glaubt; Wo man singet, wird kein Mensch beraubt; Bösewichter haben keine Lieder.”
Men ack! Svordomarna började genast hagla.
Jag tog mina papper och gick.
Jag måste ut!