Det verkar som om de äntligen har vant sig, mänskorna i höghuset nere i backen.
Eller resignerat, borde man kanske kalla det.
Högtalaren som jag riggat upp där utanför startar jag med fjärrkontroll så fort jag hör det minsta bjäbbande på morgonen. Jag spelar upp hundskall i ungefär tio minuter. Samma procedur under dagen och särskilt sent på kvällen. Då är jag ju hemma och kan reagera genast.
Sedan brukar jag strö ut litet — på deras gräsmatta och vid vägkanten, någon gång mitt på gångbanan, under dagens lopp. Det mesta plockar de visserligen upp och sätter i påsar och jag har märkt att de blivit noggrannare med detta på sistone.
Då minskar jag också på doserna. Jag har ju strävat till att proportionerna skall vara avvägda.
I början kom det kommentarer, först nyfikna och sedan allt mera irriterade. Men, som de också säger, vi har alla våra egna hobbyer och detta är ett fritt land.
Någon har hund. En annan har sin högtalare och påsar med — . Vem är jag att döma ut en annans intressen?
Och på detta sätt slipper jag allt besvär man har med djuret medan jag har kvar alla fördelarna.
En av dem försökte ingående förklara för mig att jag ingenting har begripit av vad det egentligen innebär att ha en hund. Och varför skall oskyldiga lida för din skull?
– Och du förstår ingenting av glädjen i att ha en egen högtalare! replikerade jag. Men det är verkligen tråkigt, detta med oskyldiga offer för grannarnas oljud.
FRISKRIVNINGSFRAS: Personer och händelser i ovanstående är fritt uppdiktade och rekommenderas inte till efterföljelse, blott till eftertanke.