Det är höst men det regnar inte. Den lilla bron över ån har på ena sidan av körfältet en bred gångbana. Mitt på denna gångbana finns ett fotavtryck, ett enda.
Det är avtrycket av en stor fot och det ser ut som om den varit iklädd en strumpa. Tårna kan inte urskiljas men avtrycket har blivit en aning otydligt. Sedan han eller hon – eller det? – lämnade det där.
Det är inget skämt, för vem skulle skämtet i så fall vara avsett? Och då hade avtrycket gjorts tydligare. Nu ger det bara besked om att någon eller något placerat sin stora fot på asfalten men flera avtryck syns inte till. Ingen eller inget har gått vidare. Bara detta enda. Inga hus finns i närheten, inga mänskor, bara öppna fält och åkrar.
Och vem vandrar i strumplästen i november? Vem hoppar på ett ben i november?
Man vill naturligtvis finna en avsikt, en mening, en betydelse. Varför inte nöja sig med att den förde mina tankar till Stagnelius’ Endymion och gav mig anledning att citera dikten?
Skön, med lågande hy och slutna ögon,
Slumrar herden så ljuvt i månans strålar.
Nattens ångande vindar
Fläkta hans lockiga hår.
Stum, med smäktande blick och våta kinder,
Honom Delia ser från eterns höjder:
Nu ur strålande charen
Svävar hon darrande ned.
Och, av klarare ljus vid hennes ankomst,
Stråla dalar och berg och myrtenskogar.
Utan förerska spannet
Travar i silvrade moln.
Herden sover i ro: elysiskt glimma
I hans krusiga hår gudinnans tårar.
På hans blomstrande läppar
Brinner dess himmelska kyss.
Tystna, suckande vind i trädens kronor!
Rosenkransade brud, på saffransbädden
Unna herden att ostörd
Drömma sin himmelska dröm.
När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
Skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.
Så prosaiska är våra associationer. Den enbenta och våtstrumpade, nyepitetförsedda olympiska Delia må ursäkta en gammal litteraturstuderande.