Det hus, där förr jag bott, det håller de nu på att renovera. Som ett tomt äggskal står det och mellan ytterväggarnas gråblanka rutor är rummen fulla av tomhet.
Det var i min ungdom jag bodde där. Mina syskon har flyttat långt bort sedan dess; mina föräldrar ännu längre.
Och det jag ser belyser förhållandet mellan de två leden i det nötta uttrycket ”hus och hem”. När Jairi dotter vaknar för att återvända till jordelivet i Heidenstams dikt med samma namn, säger hon:
Här, där jag förr var hemma
skall jag den sällhet sakna,
hvilken de dödas blef.
Dikten är en fantasiskapelse. Men kroppshyddan som själens hem är en tacksam metafor. Vad säger den oss? Jag frågar tre:
R: Ja, vi flyttar från plats till plats och hemmet är den plats där vi bor.
H: Vi har här ingen varaktig stad.
M: Hemmet är där vi har familj – hustru och barn.
De tre är troende kristna och därför har de rätt. Allt skall och måste vi överge en dag men hur plågas vi inte här av den onda makt som rövat de närmaste ifrån oss. Hon som hatar triumferar här nere – men som inverterade döttrar och söner av Jairus skall vi en dag inte längre ens minnas hennes ondska.