Palilali och ekolali lämnar jag därhän, det jag nu talar om kan inte nödvändigtvis definieras som tvångsmässiga upprepningar. Utan det är en vana någon tillägnat sig – tillägnat sig, att dubblera ord eller uttryck.
Vi har haft en statsminister med den vanan. Igår lyssnade jag till en idrottskommentator med ett jämnt flöde av sakliga inlägg men det var som om han för att inte bli avbruten ibland såg sig föranlåten att upprepa ett eller annat ord i stället för att genom en paus ge medbrodern i studion tillfälle att överta ordet.
”Jag är inte färdig med det jag vill säga”, uttryckte hans vana.
Nu har jag en vän som upprepar hela satser och dessutom inte sina egna, utan mina.
– Det kan ju vara rätt smickrande förstås, man drabbas av intrycket att det man säger är djupsinnigt och någonting värt, kunde jag exempelvis säga till henne.
– Djupsinnigt och någonting värt, svarar hon, halvt för sig själv och i en begrundande ton.
Och det skrivna ordet?
Ja, om det någon gång händer att det förefaller som om jag för det mesta stulit eller lånat uppslag och ordalydelse av andra skribenter, är det för att jag inte kan rå för det. The wisdom of the wise, and the experience of ages, may be preserved by quotation, sade Disraeli.
– Preserved by quotation, säger min vän.