…en gammal tant.
I den by där jag bodde som barn har ovanligt många uppnått hundra års ålder.
Detta faktum ökar inte sannolikheten för att jag gör det – kallt statistiskt kan man ju också argumentera för motsatsen, kvoten är redan full. Men jag har inte heller några särskilda ambitioner åt långt liv-hållet.
Ibland tycker jag mig i alla fall finna gemensamma nämnare hos de jag mer eller mindre ytligt lärde känna av dessa personer. De har varit mycket olika varandra men de har alla varit nyfikna.
Ovannämnda tant rör sig mycket mödosamt och hon är gammal. Hela hennes apparition när hon tar sig fram på trottoaren förmedlar ett intryck av att minsta lilla vindpust kunde vara ödesdiger. Men ögonen lyser bland rynkorna.
Hon kan latin. Hon kan och vet också mycket annat. Hon vill lära sig ännu mera.
Inte illvilligt skvaller utan sådant som händer i världen och sådant som rör sig i medmänskornas inre – för att hjälpa och lindra.
Märkligt.