Som självutnämnd inspektör för Landsvägens Vänner, händer det att jag tar en kopp kaffe. Vad är då angenämare än att rapportera om dagens fynd.
LV betonar helhetsupplevelsen. Det café jag talar om finns inrymt i en ful byggnad och lokalen är antagligen ursprungligen avsedd för småindustriell verksamhet.
Dörren står öppen. Golvet knarrar (!) och alldeles vid inträdet finns en upphöjning som antagligen bringat mången på snubbel. Bord och stolar är slitna. Denna tid på morgonen var TV:n ännu inte påslagen; detta hade annars kunnat ge minuspoäng.
Vid disken finns en kaffebryggare med gammalt kaffe i en kanna som är för liten för den platta den står på. Kopparna är av olika färg och fason. Under en repad ostkupa av plast två bleka wienerbröd, som sett bättre dagar. Detta är allt som erbjuds i brödväg just nu.
Bakom disken står en man som luktar tobaksrök. Hans förkläde är smutsigt, så smutsigt att också jag lägger märke till det.
Priset för kaffe och ett av de bleka är facilt. Men när jag skall betala har han inga växelpengar för min lilla sedel. Det viftar han bort, jag kan ju betala nästa gång. (Märk: det är första gången jag besöker stället.)
Jag går och sätter mig utomhus. Tidningar och rester av förpackningar ligger på terrassgolvet från gårdagskvällen – antar jag. Jag sitter länge och när jag äntligen reser mig för att gå till kassan och betala, är innehavaren mäkta överraskad. Han har antingen glömt bort saken eller trott att jag inte ämnar sköta den.
En gång tidigare, det var före julen, berättade jag om ett ställe som fick lika många stjärnor på LV:s skala. Det var en pizzeria.
Var detta café finns? Ja, det skulle du bra gärna vilja veta. Endast LV:s medlemmar ges tillgång till adressregistret.
Mask? Varför det då? Rör det där viruset ännu på sig?