År 1998 utkom en finsk bok där två teknologiskt intresserade författare presenterade fiktiva framtida notiser för år 2000 och de tjugo därpå följande åren.
Man föreställde sig bl.a. att den första hjärttransplantationen från svin till mänska utförts, namngav patienten och beskrev operationens lyckade förlopp.
Jag har inte tidigare försökt mig på futurologiska visioner. Men varför inte? Låt oss föreställa oss en sådan operation! Och minns att det är en fiktiv framställning.
Patienten är en kvinna i 60-årsåldern från Åbolands skärgård. Hon har drabbats av en akut hjärtsjukdom och skickliga kirurger på ÅUCS ger henne ett svinhjärta. Alla medicinska svårigheter bemästras och patienten kan småningom återvända hem, till ett normalt liv.
Nu bör talet om hjärtat som sätet för mänskans inre liv naturligtvis inte fattas så att detta inre organ på något sätt härbärgerar våra emotioner och vår karaktär rent medicinskt och fysiologiskt – ja, så trodde man.
Även om inga värre fysiologiska komplikationer tillstötte, kunde Mimosas (vi kallar henne så) närmaste efterhand lägga märke till en klar förändring i hennes känsloliv. Hon hade alltid gett sken av att vara en ”god” mänska, med den omtänksamhet och medlidsamhet som härtill hör.
Det nya var att dessa egenskaper, som tidigare varit spelade, nu blev verkliga och fick en reell innebörd. Framför allt var det den grymma likgiltigheten för andras väl som försvann hos Mimosa, likaså den falskhet som utgjort grunden för hennes spelade, yttre jag. Hon blev en riktig, helgjuten mänska, med äkta känslor!
Det dröjde naturligtvis innan medicinska auktoriteter och myndigheter lade märke till denna subtila och svårmätbara förändring – ja, de har faktiskt inte gjort det än.
Men mitt lilla försök handlar om framtiden, ett rike där tro, hopp och kärlek råder och dit inte förnuftig beräkning utan endast bönen når.