Vad är det i landskapet som flyttar mig tillbaka till tioårsåldern?
Några enkla frågor av den ålderstigna person jag nu uppsöker på tjänstens vägnar bekräftar saken: det var verkligen här jag en eftermiddag strövade kring med min kusin! (Och hon råkade verkligen på den tiden bo i huset bredvid kusinens.) Gatunamnen kommer jag inte ihåg, mängder av nya hus har byggts, allt borde vara förvandlat till oigenkännlighet här i storstaden. Träden har vuxit till sin dubbla höjd, landskapet omformats av grävskopor och pizzerior.
Och ändå!
Kanske bär ett landskap sina särdrag som en mänska. Ingen dendroprosopoagnosi i världen har kunnat frånta mig minnet av dess anlete under alla dessa år.
– Han spelade piano så vackert för min man och mig en gång! säger hon.
Inte heller de tonerna har ännu klingat ut.