Småstadens småskurkar är kvar.
Vi har en virusepidemi men de förefaller alla vara kvar på sina poster. I och utanför affären, vid spelautomaterna osv.
Några hälsar vänligt igenkännande, lika sysselsatta med ingenting som för ett antal år sedan.
Andra ser stelt framför sig, en försöker hälsa men upprepar bara med glasartad blick ett enstavigt ord. Två våldsbenägna och mindre vänligt inställda personer lyckas ignorera mig, trots att vi möts och trots att jag hälsar vänligt på dem båda, var för sig. Lika blind och döv förefaller en liten och rädd medlöpare som skyndar förbi utan att besvara min hälsning eller möta min blick.
Men några är och förblir borta.
Vi dricker kaffe på småstadens lilla café och åker sedan vidare.
Mina två medresenärer finner staden idyllisk.