Verkstaden har lördagsstängt. Ytterligare två nätters väntan krävs. Var? Hur? Bara att vänta.
Mycket riktigt mötte jag genast en bekant och han anlitade en annan bekant som lovade köra mig till den stad där jag skulle befinna mig idag.
Jag har ofta förundrat mig över och förargat mig på de bilister som kör tätt, tätt efter i hög fart, och de som kör om andra trots hastighetsbegränsningen.
Hon gjorde bådadera. Dessutom, trots att vi samtalade på vägen, satte hon på radion med högljudd rapmusik och skrikigt, meningslöst samtal mellan två uppjagade redaktörer. Och hon slog själv takten till musiken mot ratten eller knäna hela vägen.
Vi samtalade alltså ropande. Jag berättade om den nya järnvägen som byggs och som skall föra passagerarna från Helsingfors till Åbo på en timme.
Hennes avskedsreplik fastnade i mitt minne. Mitt i den högljutt dunkande musiken, mellan handklappningar och motorrusningar skrek hon, allvarligt bekymrad:
– Den är ju helt onödig! Jag kan inte förstå vart mänskor måste ha så bråttom! Varför tar de det inte bara lugnt?