På fakulteten hölls kurser i praktisk teologi.
De omfattade bl.a. improviserade tal, predikningar för andra studerande, övningar i olika förrättningar – dop, vigslar och annat.
Egentligen borde den praktiska teologin inrikta sig på helt andra ting. Det är en biblisk befallning att inte oroa sig och utövandet av denna heliga sorglöshet kräver mycket, mycket övning. Den är ju inte någon förevändning för lättja eller slarv.
Bäst är om de studerande kunde anförtros en ny, stor och ovan bil och en arbetsuppgift som de inte är vana vid. Motorstopp och andra komplikationer är utomordentliga övningar i praktisk teologi.
Nu hade jag igen gjort något felgrepp med motorn som ledde till att ett filter måste bytas. Det fanns inte på verkstaden utan jag måste vänta på leveransen över natten.
Men hur? Och var? Var skulle jag tillbringa natten? Inga inkvarteringar fanns här.
Denna gång var jag fast besluten att öva praktisk teologi. Jag strövade omkring i det lilla samhället, satte mig på en bänk ibland och glodde på folk och fä. Medvetet utan att bekymra mig för den instundande natten.
Klockan blev kväll. Och i enlighet med min föresats började jag småningom, utan oro, höra mig för om möjliga alternativ. Om jag kunde låna en filt någonstans, kunde jag sova på den där verandan… om jag fick låna en madrass, ännu bättre… men jag frågade ingen.
Så kom jag i samspråk med en man. Slag i slag ledde händelserna till att jag berättade om min belägenhet – och fördes upp på ett gammalt loft, tilldelades en gammaldags järnsäng, blev bjuden på kvällskaffe och försågs med allt jag behövde i sängklädväg.
Genom fönstret ser jag en flik av en sjö och ett mycket naturskönt landskap. Förunderligt.
När jag trädde in i detta trivsamma rum mötte mig en ensam tavla på väggen. Mitt i detta finskspråkiga samhälle och bland mina helfinska värdar står där broderade ord på svenska: ”Frukta icke, allenast tro”.