Man hade rest höga stängsel kring idrottarnas inkvartering i Otnäs. Vi som bodde i studiebostäderna invid fick alltså betrakta världsstjärnorna genom ståltrådsnät; det kändes som en djurpark.
En som jag identifierade var Willie Banks, en av världens främsta trestegshoppare. Om jag minns rätt var det han som introducerade det numera utbredda fenomenet att publiken på idrottarens uppmaning klappar i takt för att ge honom eller henne vingar under ansatsen.
Det var världsmästerskap – de mest oförglömliga olympiska spelen lyssnade jag till i en bibod. Spelen utkämpades i en annan tidszon och i det kompakta nattmörkret lyste bara den ljusgröna dioden i min transistorradio. (En bibod är en bod där man ägnar sig åt biodling.)
Spelen är orättvisa. En simmare kan ta hem dussintals guldmedaljer genom att delta på olika sträckor med olika simsätt och om hans lagkamrater också råkar vara världens bästa, kammar han hem guld även i stafetterna. Men vilka andra grenar kan exempelvis en spjutkastare ställa upp i? (Förr tävlade man visserligen också i kast med den sämre handen.) Varför inte räkna samman resultatet av fyra kastares prestationer, så skulle Finland få flera medaljer?
Hur får en fattig begåvning tag i en stor segelbåt i öknen? Var skall han träna? Hur många invånare i u-länderna måste avstå från deltagande i dressyrritten inte pga. bristande fallenhet utan pga. brist på häst?
Världen är orättvis, sporten likaså. Men varför inte avgöra konflikter i storpolitiken genom att appellera till VAR? En opartisk videodomare får avgöra vem som slog tillbaka först.
Vid de första spelen tävlade man också bl.a. i poesi. OS i blogg vore intressant. Antalet meningslösa rader i timmen kunde vara ett kriterium. Coronan utgör inget hinder.