Förr fanns här en busstation. I busstationen fanns ett stort café och väntrum.
Nu står utrymmena tomma. Jag är på väg till grannstaden, ca. trettio kilometer, och söker bussarnas avgångstider. Förr fanns de på en stor tavla, väl synliga för alla. Nu?
En liten lapp med Matkahuoltos telefonnummer. Jag ringer dit. ”Numret är inte i bruk”, säger en automatisk röst.
Där finns också en liten reklamlapp med ett bussbolags tidtabeller. Jag ringer bolagets nummer. Ingen svarar.
Enligt lappen borde nämligen en buss avgå just nu. Men jag ser en annan av bolagets bussar, frågar chauffören, och får höra att endast två bussar går till min destination sommardagar. En tidigt på morgonen – den har redan gått – och en senare på kvällen. Det andra bolaget som kört denna rutt har inställt samtliga avgångar.
Jaha? En man har hört vår konversation och börjar berätta bussarnas lokala historia. Nedläggningar, stängningar. Vi uppmanas av myndigheterna att åka kollektivt. Men det går inga bussar längre, säger han.
Han övergår till andra inrättningar. Posten? Den fanns där. Sedan flyttades den dit, därifrån vidare dit, och nu är den indragen. Han berättar om alla de tomma lokalerna vi ser omkring oss och deras historia medan jag väntar på en bekant jag ringt och bett om skjuts.
Bankerna gör bättre resultat än någonsin tidigare. Ekonomin blomstrar i corona-Finland.
På bekostnad av denna ort och många andra i samma situation. Mannen blir entusiastisk. Han berättar att han skall flytta bort – långt bort.
Till en plats där man inte skapar större klyftor mellan mänskorna.
Nå, det skall ju jag också. En gång.