Mycket få turister ser man denna sommar. Men vid bordet invid sitter plötsligt ett livligt sällskap på åtta personer. Och de åt och drack, och de drack och åt, och så talade de såhär: Това не означава нищо особено. Ако искате, можете да разберете.
Inte var det ryska och inte ukrainska. Inte heller serbiska eller tjeckiska. Jag frågade försiktigt ett barn som förirrat sig till mitt bord.
– Bulgariska! sade han.
De små evenementer som sammantagna utgör ett mänskoliv har en benägenhet till agglutination. Inom kort varseblev jag en bulgarisk långtradare och bland gåvoböckerna på biblioteket stöter jag på en bulgarisk litteraturhistoria. Den tar jag naturligtvis, jag vet ju ingenting om ämnet och den är gratis!
Så möter jag och samtalar med en säregen man med son – han är från Bulgarien.
Det bor dock sju miljoner mänskor där i kröken av Volga. De är betydligt flera än vi finländare. Det vore därför mycket mera underligt om min okända kollega i Sofia plötsligt stötte på oss överallt.
Att så litet betyda är befriande. I de stora sammanhangen, dock inte i det som denna blogg handlar om.