Har hon drunknat?
Tänk om hon drunknat!
Morgonen var tidig och regnig. Kring sjön fanns privata villor men en remsa på hundra meter hade upplåtits för allmänheten. Och där låg en stor, röd plastkasse ensam i sanden.
Ingen syntes till.
Till slut granskade jag kassens innehåll. En badrock. En mobiltelefon i fodral. Och ännu värdefullare ting.
Ingen syntes till.
Jag öppnade fodralet. På skärmen syntes det senaste – sista? – meddelandet hon skrivit.
Ingen syntes till.
Så kom äntligen en äldre man vandrande förbi. Vad göra? undrade jag. Men han såg den orangefärgade pricken före jag såg den. Det fanns en undanskymd vik i denna för mig okända sjö, och ur den dök en simmare fram långt borta.
Det dröjde länge innan hon kom upp på stranden. Då berättade hon att kassen är hennes, att hon tränar för triathlon, att en deltävling går av stapeln om några dagar, att… ja, hon var öppen och meddelsam. Och jag berättade vad jag misstänkt och bekände att jag tittat i kassen.
Så svepte hon in sig i kappan och vandrade sin väg.
Vad hon inte kontrollerat och inte visste, var att alla hennes värdesaker fanns kvar.
Hade jag tagit dem, hade brottet förblivit ouppklarat.
Så skulle jag aldrig lita på mig! När jag sedan stannade vid ett köpcentrum höll jag redan på att låsa bilen, tills jag kom på mig själv och besinnade mig. Någon måtta ändå med snålheten i världen.