En grundlig dam närmade sig mig på gatan.
Tydligen var det min förtroendeväckande apparition som kom henne att vända sig just till mig i ett ärende av största angelägenhet. (Det föll sig också så att ingen annan var ute.)
Hon hade nämligen nyligen flyttat till orten och nu skulle hon företa en resa in till huvudstaden. Inte genast, utan någon av de närmaste dagarna. Hon ville veta på vilken sida av gatan hon skulle ställa sig för att kunna stiga på bussen till Helsingfors.
Avståndet dit är inte långt men hon ådagalade en rundlig grundlighet i ärendet. Efter att jag upplyst henne om vilken hållplats som var den rätta, vandrade hon vidare dit för att närmare beskåda ett slags kartskiss som där var uppsatt. Det föreföll också som om hon skaffade ytterligare upplysningar, eventuellt bekräftelse av mitt vittnesmål, av en annan vandrare. Efter en stund kom hon nöjd tillbaka.
Innan dess hade hon av mig förhört sig om längden av de olika deletapperna i hennes itinerarium. Hon verkade inte nöjd med att jag inte kunde ange avståndet till motorvägens början med större precision än 2-3 kilometer.
Hon var inte ängslig, nej, glad och meddelsam. Men som man hade hon antagligen nyttjat både bälte och hängslen.
En god förberedelse borgar för en lycklig utgång av alla företag här i livet.
Försökte man intala oss i småskolan.