Det var en bit att gå men när jag en gång befann mig här, ville jag också se Lyckliga gatan.
Högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat,
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Ja, många gamla landmärken var utplånade. I deras ställe fula hus. Fula klossar av betong.
Men framför en kloss, på en uteservering, satt helt överraskande ett bekant ansikte. Ansiktet hade plasthandskar och munskydd. Att jag kände igen det berodde på kaffebrödet och den tillfälliga demaskering det framtvingade. Ansiktet talade och sade att det varit isolerat i ett år. Först nu hade det vågat börjat röra sig ute.
Hon hade bott, så råkade det sig, i två helt olika områden där jag också bott i Den stora staden. Som hon var jämngammal, kunde vi anställa jämförelser. Med vederbörligt samtalsavstånd, vinden bar viruset bortåt.
De byggnader jag pekade på innehöll alla andra minnen för henne. Märkligt. Hus kan te sig så likadana utåt.
Sedan gick jag vidare på de fula gatorna. Dock: träden blommade, det måste tillstås.