I DAG gick mina tankar till en finlandssvensk kåsör som varit mycket uppburen i hundra år och mera.
Det var en farbror i halmhatt som väckte mitt intresse. Farbrorn satt på en utestol på Röda torget (Sandvikens torg, officiellt) och berättade högljutt hurdana helsingforsarna egentligen är. Innerst, innerst inne.
Det slog mig att jag hört det förr. Läst det förr. Och samma typ finner jag beskriven i ovannämnda skriftställares causerier.
Huvudstadsbon, den infödda, är en dryg och självbelåten, inskränkt och högmodig företeelse.
Det sade inte min halmhatt. Enligt den är huvudstadsbon tvärtom öppen, rejäl och fördomsfri.
Men i kåserierna finner jag samma dåliga egenskaper i pränt som jag kommit att förknippa med dessa arma varelser. I kåsörens fall tillkommer elakhet och illvillighet. Visst är han slagfärdig ibland men hans humor är av det enklaste slaget – personangrepp, sprit och anspelningar på det de kallar kärlek finns i så gott som varje alster. Att han sedan behärskar kemi och litet latin gör inte saken mycket bättre.
År 1912, det år de kåserier jag läste skrevs, önskar (!) han också upprepade gånger att världskriget snart skall bryta löst.
Tyvärr är det sådana de är. Jag gör mig visst inte skyldig till hatprat, det är ju tillåtet att flytta bort. Helsingforsheten är inte en hudfärg. Landsorten står öppen för rehabilitering.
Och visst känner jag också snälla H:bor som bekräftar regeln.