Samma tragiska dag som mannen i det föregående berättade hur man i hans barndom missbrukat Skriften, får jag också del av en annan berättelse om villfarelsens makt.
Nu är det en kvinna som är full av iver när det gäller att sprida evangeliet. Men evangeliet, sådant hon uppfattat det, är ett budskap om vad hon skall göra och kan göra, inte om vad Kristus har gjort.
Och så blir den andra villan värre än den första. Inte nog med att hon tynger mänskors samveten med krav och påbud om förväntade trosavgörelser och trosbeslut, hennes eget bränsle tar också snabbt slut.
Hon ser ju ingen förändring hos sig själv! Den gamla, sega tråkigheten återkommer, kylan likaså, likgiltigheten.
-Vad skall jag göra! utbrister hon förtvivlat.
Svaret är naturligtvis: Ingenting. Absolut ingenting!
Men kommer hon att begripa det?
Det är synd om dessa två. Det var synd om Strindberg också, tills han begrep.