På våren strömmar vattnet mäktigt fram i den lilla ån.
På ett ställe finns en liten sten som bryter flödet. Jag råkade idag ut för en person i ett pratsamt yrke – vant och rutinerat rann frågor och upplysningar till i allt vidare cirklar, ty finlandssvenskar och ortsbor har många gemensamma intressen, verkliga eller inbillade – likgiltigt vilket.
När munnen går på tomgång är de små stenarna intressanta. Vad är det som hejdar flödet eller får strömmen att plötsligt söka sig en annan fåra?
Det kan jag naturligtvis inte berätta här. Men vilken är stenen i din levnads sko?
Jag föreställer mig att den som med våld och orätt bemäktigat sig annans egendom aldrig skall kunna känna sig hemma i sitt stulna hus.
Vad hjälper då alla världens terapier och tekniker, meditation och andning? En finsk popsångares död var det som överraskande ledde tankarna hit. När jag var mycket, mycket ung köpte jag en av hans skivor och på den fanns en sång om de ekande väggarna.
Och på bron stod jag och betraktade ån. Snart är vi borta. Hur bråttom är det inte!