Våningshuset bakom mitt Tusculanum har de nu lyckats ytterligare förfula. Ett slags metalliknande konstruktioner på balkongerna ger lägenheterna tycke av byrålådor.
Gluttoms! Jag har betraktat deras ut- och ingång länge nog för att ha lärt känna dem åtminstone till det yttre.
Drar vi ut den nedersta lådan, finner vi en ung, närsynt och kobent kvinna som vandrar omkring med ansiktsmask utomhus samt tandställning och ryggsäck. Hon frågade mig en gång till råds i en struntsak; hon är beskäftig, mycket artig och världsfrånvänd.
Jag tror att hon blir en praktfull fjäril.
Lådan ovanför innehåller ett äkta par. Det är litet och vänligt och det är ofta ute på promenad på kvällarna. Då hälsar det med äkta leenden. Det mår nog bra.
Följande låda uppåt bebos av en äldre herre med mustasch. Han är pensionerad och han har en liten bil som han putsar. Den har ett eget garage. Han har sett världen, ty hela sitt arbetsliv fullgjorde han i grannsocknen, fyrtio år på samma plats.
Den översta lådan är det bäst att genast stänga igen. Hon vill vara inomhus. Någon mycket sällsynt gång har hon med stort besvär tagit sig ned för trapporna, assisterad av en yngre manlig släkting. Det finns ingen hiss. Om världen vore rättvis, finge hon byta med fjärilen in spe på ettan.