Hon är en pratsam kvarn och dagens ämne var de finlandssvenska cirklarnas småhet.
-Tänk! sade hon.
-Tänk att du kände familjen Nyberg från Borgå som var mina grannar när jag bodde hos Nygårds i Jakobstad under skoltiden! Och när jag var hembiträde hos von Nylund i Grankulla, då var Fina Nyman-Nyström från Åbo min bästa vän. Just hon som var gift med din kusin i Ekenäs.
Osv.
Jag vet av ett fnill som tatuerat ett rubba-inte-mina-cirklar på armen. Det ger antagligen en viss hemkänsla att känna till hackordningen i grannskapet.
Jag gått som en främling i många år, sade Oscar Levertin. Gud vet hur många år. Och:
”Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,
i silkesseglet stormen slår.
Framåt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles’ stoder
mot fjärran ö i blå arkipelag
jag vridit skeppets roder.
Där ligger solskenslyst i hafvets midt
mitt Ithaka, den ö,
där fruktträdshvalfven evigt lysa hvitt
och dyningarne dö
i säfven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra,
dit, vore färden än så hård och lång,
vill jag min farkost styra.”
Och sedan? Hur fortsätter dikten?