Det finns en sjö, där man ibland möter strövare i skog och mark. Ingmar heter en av dem. Han gick med mig ett stycke upp mot vägen och fick syn på ett par stora, vita solglasögon av plast i diket.
Det gav honom en idé. I avfallscontainern fanns många ansiktsmasker, en av dem putsade han med snö. Så satte han på sig glasögonen – den ena skalmen var borta – och masken, drog ner mössan och gick in i den lilla butiken.
-Bara för att få veta hur det känns att bära mask, sade han.
Det var en upplevelse bland andra. Det gick att andas med mask och det var egentligen inte så besynnerligt som han tänkt sig. Men att man skulle tvinga en hel befolkning att bära sådan… vilka följder skulle ett sådant företag få för folkhälsan med bortseende från den aktuella epidemin?
-Förödande, tyckte Ingmar.
Han är inte att lita på. Jag skulle inte lyssna på honom, fiktiv och helt påhittad som han är. Att vara språkrör för någon annans tankar, det kan han möjligen duga till och det är allt.