Det finns en sjö, som funnits där hela vintern. Och när det nu är sommar igen, vill jag återvända till den. (För enkelhetens skull räknar jag med sommar mars-december och vinter januari-februari.)
Vi har skarp köld och höga snödrivor, det är därför förenligt med vissa besvär att komma ner till sjön. Men en vak har huggits upp.
De flesta vinterbadarna är kvinnor – jag har inte sett en enda annan manlig vinterbadare. Men så är stället inte heller särskilt livligt frekventerat.
Som jag konstaterat, är mänskor sällsynt pratföra under coronaeran. Det gäller också dessa simmerskor. De inleder samtal.
När jag i isande vind och genom höga drivor vänder åter mot den plats där bilen är parkerad möter jag en kvinna med rollator i drivorna! Det är varken synfel hos mig eller mankemang med avståndsbedömningen hos henne. Det är snarare vårt samhälles fel.
Hon tilltalar mig redan på långt håll med ett ordflöde jag först inte uppfattar i vinden. Hon är över åttio och tack vare att digitaliseringen framskridit till myndigheternas belåtenhet, har hon tvingats ut på en mängd äventyrliga turer på sistone. Det allmännas tjänster har ju dragits in, bussförbindelser minskats, kontor och serviceställen bara försvunnit.
Hon orkar inte längre göra något eller skriva något, säger hon. Och fortsätter framåtböjd, mitt på vägen – på kanterna kan man inte röra sig för drivorna.
Jag lovade att göra det i hennes ställe.