Det var skvaller om grannarna jag höll på med.
Det är särskilt en av dem som får mig att tänka på mänskans predikament. Nu, när sommaren börjat (den börjar 1 mars), har han åter intagit sin plats på en bänk framför huset.
När någon av husets invånare kommer eller går, höjer han handen och ropar en suddig hälsning. Som han bor i en annan trappa är det sällan jag hör vad det är han vill säga men han ser nöjd ut när han sänker handen, så jag utgår från att det var en artighetsfras som inte kräver en uttänkt respons.
Det finns dock en möjlighet att jag gått miste om djupsinniga sanningar. Att jag genom att returnera bara ett illa modulerat ”hej!” eller ett slarvigt artikulerat ”gomorron!” har avfärdat sanningar som – via detta forum – också kunnat bli mänskligheten till fromma och tjäna släktets fortlevnad.
Kanske borde jag hejda mig, vända om, uppsöka hans plats, lägga handen bakom örat och be honom upprepa sitt budskap.
Men det är så vi går på skilda håll och ropar eller tiger och det mesta begriper inte de andra och vi förstår inte dem.
Det skulle vara en fruktansvärd tillvaro om vi uppfattade allt.
P.S. Har du läst Karin Boyes Kallocain?