Erving Goffman skrev också om givandets sociologi, det vet jag, men vad han skrev minns jag inte exakt – om jag nu läst just det. Undermedvetet kan det tänkas att jag reproducerar något av läsfrukterna i det följande. Källan är alltså angiven.
Att ge, det är en märklig sak. Spontan givmildhet är kringgärdad av stränga regler som överträdes blott av barn och av dem som är barn till sinnet.
Jag gav en summa till två personer, vid två näraliggande tillfällen. Den ena tog emot och bedyrade sin tacksamhet för gåvan. Den andra returnerade genast beloppet.
Det senare kändes som en grav förolämpning. Men hon visste inte vad hon gjorde, det förflutnas ärr smärtade. Hon är oåtkomlig. ”Tacksamhetsskulden” – vilket ord! – var henne för tung att bära.
Hur mycket mera förödande är då inte meneden, ett ”ja” inför altaret och Gud som returneras av mottagaren som värdelös makulatur.
Med mynt och sedlar och andra varor i konsumtionssamhällets övliga cirkulation kan man alltid ångra sig. ”Det var alldeles för mycket” har den vuxne lärt sig att säga. ”Mera! Mera!” har barnet inte lärt sig att inte säga.
Men den tid som ständigt förflyter låter sig inte kompenseras. Hatet och Tiden är bundsförvanter, barn av syndafallet båda.