Han är nog nöjd nu.
Grannpojken, alltså.
Han var likadan redan då när vi var såhär små. Han byggde plogar och pulkor och nu – han är några år äldre än jag – har han gården full med traktorer och slikt.
Om det kommer snö, är han nöjd om han hinner rycka ut och ploga innan den smälter bort. Det är på ett helt annat gebit än jordbruket han funnit sin vuxna sysselsättning.
Det är halt också och mina skor är blanknötta undertill. Ändå kommer inte vinterns första fall under denna promenad, inte ännu.
Mannen med snöslungan ser också nöjd ut. Det är en dyr apparat och de senaste åren har det inte just funnits behov för den. Nu kan han vandra av och an med den på den korta infarten till huset.
Jag? Ja, jag kom genom tunneln. Det var en oviss färd. Hatet härskar här nere.