Dagens mörkaste natt är det hunger som drabbar mig som en insikt. Aptiten har jag mistat; svagheten ger mig diagnosen. Här på främmande ort finns bara en pizzeria.
Det är sällan jag besökt en sådan. Det är ett litet rum och där finns inga kunder. Bakom disken finner jag en ensam man av gängse österländsk extraktion. Han arbetar med ämbar och skurmedel men rätar på sig när jag kommer. Till sin fulla längd vilket inte tar särskilt lång tid.
Jag beställer det billigaste. Växeln finns under kassaapparaten. Jag får den i många småmynt. Kvitto? Nämns varken med ord eller blickar.
Inga bestick? Inget vatten? Då äter jag väl med fingrarna. Det är inte många bord och stolar men en stol står mitt i den smala gången, omotiverat. På bordet står en vissen blomma i kruka och där är jord på den smutsiga bordsskivan.
Pizzan dröjer. Men den kommer till slut och vill jag ha vatten? frågar mannen. Han låter det länge rinna och hämtar sedan ett ljummet glas. På ytan finns en envis liten bubbla. Mycket riktigt; det smakar diskmedel.
Pizzan är ställvis kol-svart på undersidan, ställvis av degig konsistens. Fyllningen ovanpå är en oaptitlig massa. Pliktskyldigt äter jag mig igenom den.
Folk vandrar förbi men ingen kommer in. Stället är synbarligen inte populärt. Irriterande små lampor blinkar jul med rött sken och blått och grönt. Ingen musik, dock, ingen TV. Från ”köket” hörs vad som måste vara arabisk popmusik för mina trots allt västerländska öron. En jämrande, en klagande ton.
Det är dagens mörkaste natt. Det är dagens mörkaste natt. Efteråt har jag magbesvär men de är inte allvarliga.
Se, det var en präktig måltid! En fest för ögat och sinnet där bordets håvor ypperligt harmonierade såväl med inredningen som med utredningen – tröstlösheten där ute.
Aldrig att jag så estimerat matens estetiska poänger förut. Hit återvänder jag, skulle jag drabbas igen. Åtta stjärnor!