All dikt tenderar att bli verklighet, i en poesiläsares liv. Som nu denna dikt ur Frödings Gitarr och dragharmonika:
Två grannar jag har i min boning
— den ene är sentimental
— jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till gitarr.
Jag satt idag i ett synnerligen lyhört rum mellan två grannar. Den förste är mycket knappordig och tystlåten och förefaller sorgsen. Och om han inte sjunger till gitarr, spelar han åtminstone vemodig musik på CD-spelaren.
— Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
Hon på andra sidan är en skvattertrast som verkar leva för att prata, snabbt och högt.
Fröding talade i dikten om sig själv:
— Man tröttnar att lyssna på sådant!
— och dock har jag vant mig därvid;
den ene han liknar min nutid
den andre min gångna tid.
Det är alltså inte min personliga historia jag illustrerar med att berätta om dagens upplevelse. Men däremot gör jag ibland, i överförd bemärkelse, likt Fröding:
Och stundom när ledsnad mig trycker
och dagen mig tycks för lång,
jag präntar och sätter i noter
små stumpar av bägges sång.
Med detta avser jag bloggskrivandet.
Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,
så kommer det av, att gitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.
Jag rår ju inte för att livet är sådant det är. Man kan inte förvänta sig att högtstående skönprosa föds ur tillfälliga konstellationer paa Livets Vei. Kan man ju inte.