Den årliga nationella bössinsamlingen bjuder på rika tillfällen att betrakta folk.
Först då utdelarna: på listan av namn igenkänner jag idel äldre damer – och mig själv. Vad det berättar, vet jag inte. Men bland bidragsgivarna fäste jag mig särskilt vid en man i medelåldern med en liten pojke på kanske tre år. Han talade engelska med pojken och verkade engelsk själv.
Han böjde sig ner, lät pojken droppa mynten i bössan, pekade på bilderna av nödlidande mänskor och förklarade tålmodigt till vilket ändamål pengarna gavs.
Jag räknade bidragsgivarna, något oftare än var tredje minut under den timme som tilldelats mig kom det tillskott till bössan. Många ansikten kände jag igen här i min tidigare hemstad, få var närmare bekanta. Så när de stannade för att samtala var det insamlingen som sådan som väckte intresse.
En bar mask, coronan var det ingen som nämnde, ingen förutom hon som axlade bössan efter mig och ville hålla distans till de passerande.
Men ingen av de yngsta, kring och under tjugo, gav någonting. Kanske har de aldrig kontanter på sig.
Givmildheten och det oförsonliga hatet hör dock nära samman som varandras motpoler. Hon som hatar har valt våldets sida, hon vill öka världens nöd och elände. Så står jag också här i en tyst demonstration mot hennes ondska.