I en matkö är det som i himlen.
Jag kom inte hit för den skull men när jag ser kön av mänskor ringla sig upp mot det lilla huset i V., ansluter jag mig. Flera anländer efterhand, till slut är vi kanske sjuttio personer.
Det himmelska är det lugn och den stilla förnöjsamhet som råder, trots allt. Framför mig står en ung mor med ett spädbarn i sele på magen. Framför henne en äldre dam med ostasiatiskt utseende som fördriver tiden med långsam gymnastik och fotograferande av trädet hon står under. Bakom mig äldre män som håller distans men samtalar lågmält och vänligt.
Ingen har bråttom!
Jag får min plastkasse till slut. Då delar jag ut det mesta till de som står i närheten. Jag äter inte det här och kan inte förtära det där, låter jag påskina. Det tas emot med vänliga kommentarer och allt detta kunde utgöra en oas i tillvaron om det inte var för att…
Nej, det är ändå inte himlen. Kläderna är slitna, bristen och nöden är uppenbara.
Jag behåller bara rågbrödet för egen del. Sedan kör jag vidare. Nästa vecka igen – samma tid, samma plats?