Jo, det gör det (se 404).
Följande dag möter jag Bengt. De heter kanske inte så men av bekvämlighetsskäl kallar jag dem det, alla fyra.
Det är ett landsvägscafé med utebänkar och de är klädda i gula västar och kommer i två lastbilar. De slår sig ned vid bordet bredvid.
Någon av dem – jag tror det var Bengt – nämner en kamrats far som nyligen dött.
Bengt ser besvärad ut. ”Han söp ihjäl sig”, säger han till Bengt, som nickar sorgset.
Bengt, som verkar äldst av de fyra, berättar om en arbetsresa han företog med den avlidne till östra Finland.
-Han söp hela vägen! säger Bengt sorgset. Han hade flaskorna med sig i bilen och så fort arbetet var slut för dagen…
De tre andra ser beklämda ut. Bengt vänder bort ansiktet, jag tror det är för att han fick en tår i ögonvrån. Bengt gråter öppet.
Bengt erkänner att han också drack sig redlöst berusad i förra veckan. Han var så full att han företog sig saker som han inte kunde minnas efteråt men som man berättat för honom.
Nu blir de tre andra verkligt sorgsna. De talar i mun på varandra när de vill övertyga sina kamrater om spritens faror. De kommer in på trafiksäkerheten.
När Bengt bekänner att han en gång kört en lång sträcka under påverkan av ruset, blir de tre andra bestörta. De mumlar något om ansvarslöshet och att sätta andras liv i fara…
I detta skede reser jag mig upp och går. Ja, redogörelsen för Bengts berättelser är sann så när som på en detalj. Gissa vilken – den har med känslor att göra – och kontakta mig någon gång. Bland de rätta svaren osv.
Detta om det naturliga.