Det finns en sjö, där jag som pricken på verket till sist möter en hydrolog.
Jag är redan höstligt ensam när han träder ut på bryggan och säger att det finns blågröna alger i vattnet. Jag vet det redan: som tårar i dimma såg jag sjok av de små liven omkretsa mig i sjön. Men jag fruktar ju inte de blågröna; varför?
Denne man delar till slut med sig av mycket kunskap. Sjöns till- och frånflöden och dess höjdförhållanden finns bland de viktigaste uppgifterna för min fortsatta existens i dess omgivning.
Hydrologen är en bestämd man. Han är förnuftigt och varmt klädd, i motsats till mig, och efter att ha avfyrat diagnos jämte faktauppgifter tar han sin hustru vid armen och stegar vidare. Jag ser dem senare vandra vidare ett gott stycke längre bort.
Varifrån får sjön sitt vatten och vart rinner det? Fråga Predikaren, han vet. Solen går upp och går ner igen, floderna rinner ut i havet men havet blir aldrig fullt därav.