Det finns en sjö, där aftonen lämnar poeten ensam i tankar på Hoppande Tantens Brygga.
Poet betyder görare. Det jag gör är att spinna vidare på tantens fasa. Att anatomin utnyttjas till förstärkningsord är ingen ny företeelse och gäller inte bara ungdomar. (M. uttalar exempelvis som sin övertygelse att strandens ryssar bör återvända till sitt ursprung i hästens bakdel, ännu mera uttrycksfullt på finska.)
Språket utarmas när vi inte längre väger våra ord och för vart fåfängligt ord skall vi också avlägga räkenskap på Domens stora dag.
Verner v. Heidenstam kunde i ett högtidligt sammanhang och utan att det lät tassigt skriva om ”jättehöga furor” för över hundra år sedan, då förleden jätte- ännu var frisk och färsk. Idag talar man obekymrat om att någon eller något är ”jätteliten”. Ännu har jag dock inte hört adjektivet ’pyttestor’ utan lanserar det härmed i skrift – kanske som den första?
Knappast ändå. Vad helst man tror sig veta och kunna bättre än andra, är självbedrägeri, och tror man sig vara först på plan finns där alltid en åttaårig asiat som hunnit före. Någonstans i Sezuan, bland Nova Zemblas fjäll eller i Ceylons brända dalar har vad stort och rätt jag tänkt länge sedan formulerats bättre.