Det finns en sjö, där en medelålders kvinna klär av sig naken och ställer sig framför mig på stranden.
Det tar en stund – en tidrymd jag uppskattar till något mellan två och fyra nafs – innan hennes väninna får syn på mig i sjön och förskräckt varskor den nakna, som i sin tur snabbt sveper en stor handduk kring sin d:o lekamen.
Varför är det jag som skäms?
Men hon gör det också. En röd ömsesidig nickning – här hälsar folk på varandra – när jag kliver upp ur och hon stegar ut i vattnet, försedd med de regelenliga skylande tygstyckena.
Andra regler bryter man mot vid denna strand men inte den om påkläddhet. Ännu striktare är dock det inre protokollet: vi dölja våra tankar, / vi dölja våra sår / och vårt hjärta som bankar och slår.
Utom ibland och om sådana möten skriver jag helst.