Det finns en sjö, där tankar väcks. De smått morbida i förföregående inlägg – 362 – kommer sig delvis av en plastkasse.
Den var min och i den tittade en tant. Hon såg den nämligen på bryggan men hon såg inte mig. Och när jag förrådde min närvaro, tog hon sig åt hjärtat och sade att hon redan stått i beråd att ringa nödnumret.
Hon trodde att någon hade drunknat.
Och om jag verkligen hade drunknat? Det låter alls inte illa att det som blir kvar är en kasse med några få tillhörigheter. Det finns råare, värre sätt att få sin tillvaro ändad. Jag tänker på vad en man i dagarna berättade mig om hans brors hädanfärd… jag tänker bara, jag ämnar inte berätta.
Och nu var det ju inte dags, inte ännu.
Tanten? Ja, hon kastade sig baklänges i sjön och plaskade belåtet en stund.