Det finns en sjö, vars ena hörn tangerar hörnet på en bana för frisbeegolf. (Jag kan rentav nämna flera sådana sjöar.)
Innan jag det visste, var jag ute på en tidig morgonpromenad. Efter krönet av en svårforcerad backe mötte jag ett sällskap på tre personer. En av dem ropade:
-Gick det illa?
Jag visste inte vem de avsåg utan tittade bakom mig efter andra lika tidiga skogsvandrare. Men nu ropade en annan i sällskapet:
-Träffade den Er? (På finska niar man. När man blir tillräckligt gammal, som jag, hör man ibland att det gemena ’n’ alldeles tydligt uttalas versalt: ni blir Ni.)
Nu började jag begripa sammanhanget. Det var mig de talade till men jag hade inte sett eller hört, än mindre känt några skivor vina i luften.
Men skivkastarna har övertagit det äkta golfspelets etikett. Mina ögon har sett drickande, bullriga och svärande ungdomars beteende förbytas till mönster av utsökt artighet när Spelets Regler så fordrar. Och man får inte kasta sin diskus innan kusten är absolut klar.
Av detta skäl tror jag att frisbeegolfens popularitet kommer att minska lika snabbt som den blommade upp. Vem orkar i längden vara väluppfostrad när banorna fyllts av medspelare?
P.S. En bit ute i vattnet trampade jag på en drunknad skiva med ägarens namn och telefonnummer i tusch. Berätta för P- G- att han kan avhämta den från kommunens fritidskansli, vad det heter.