Det finns en sjö, där antaganden mognar till visshet för den som vill lyssna.
För några inlägg sedan förvånade jag mig över den nya öppenheten. Jag förmodade att den är ett coronafenomen: folk talar med varandra.
Mitt antagande överskred visshetens gräns när ett par i min ålder oförmedlat öppnade ett samtal i uppenbar avsikt att både förmedla och ta emot mera än någon ytlig upplysning om någon detalj. Och ändå hörde ingendera till de uppenbart pratgladas parti.
De berättade varifrån de kom, hur länge de bott på orten, vad de arbetat med, hur orten förändrats under den tid de bott här, osv. Det var inga djupa livsfrågor de berörde men det rörde sig inte heller om ytligt vardagssnack. Och ett outtalat bekymmer, en icke artikulerad oro bar deras ord över vattnet: Hur ser framtiden ut? För orten? För oss?
De var ängsliga. Ängslan avspeglades inte bara i miner och ord utan även i deras uppriktiga önskan att vi skulle ses igen. Det vardagliga ”vi ses” rymmer vanligen ett underförstått och outtalat ”möjligen” eller ”antagligen inte”. Här uttalades samma ord så att de verkligen lät som ”vi önskar att vi ser dig igen, för att vi behöver det och för att vi tror att du behöver det”.
Icke på grund av någon uppnådd själarnas sympati, utan för att i en orostid behöver vi varandra.
Detta är den nya bris som blåser över sjön och livar möten bland virus och mänskor.