Det finns en sjö, från vilken högljudda turister nu jagat bort det sällsynta fågelparet.
Turisterna själva minskar i antal med dalande solhöjd. Året runt samlas här dock ett antal tanter varje morgon, de simmar också på vintern.
En av tanterna är särdeles energisk. Hon kommer punktligt samma tid varje morgon per cykel och kastar sig i vattnet för att simma omkring i en halv timme – hon har ett vattentätt armbandsur. Hon är energisk och bestyrsam och hon förevisar den orangefärgade och uppblåsta plastsak som hon fästat vid midjan och som gör att hon alltid syns som en bjärt lysande, rörlig prick på sjöns mångskiftande yta. (Hon uppmanar också mig att inhandla en likadan, berättar vad den kostar och beskriver ingående vägen till den affär i Helsingfors som saluför den.)
Drabbas man av kramp, trötthet och sjukdom, bär den.
Hon är alltså också mån om att min person inte skall införlivas i antalet tragiska olyckor hon bevittnat här. Hon ger många goda råd för ändamålet.
Hon är antagligen lika gammal som jag men det stänker energi och hälsa kring henne. Men det är ju inte hennes fel.