Det finns en sjö, denna sjö har ett rå. För nästan hundra inlägg sedan – del 244 – berättade jag om mitt möte med skogsrået. Med sjörået tillgick det så:
Tidigt på morgonen finns här inga mänskor. Jag sitter på bryggan vid stegen ner i vattnet och läser och skriver med ryggen mot stranden. Plötsligt hörs snabba steg bakom mig. En ung kvinna springer förbi och hoppar ut i vattnet, det är förbjudet att dyka här, och vattnet stänker. Boken drabbas dock inte och på rån irriteras jag aldrig.
Detta rå har hamnen av en ung kvinna på kanske tjugo år. Hon simmar ut till den närmaste bojen. Sedan simmar hon länge kring i små cirklar framför mig. Det är som om jag var en simtränare med uppgift att bedöma hennes stil och kunnighet i olika simsätt. Det är som om hon gjorde en uppvisning för en publik på en person. Runt, runt, i små cirklar, fastän stranden är vid och långsträckt.
Så riktar hon blicken mot mig och jag frågar om hon behöver stegen? Hon nickar ivrigt men ordlöst och jag reser mig. Hon tar sig upp på bryggan och försvinner in i skogen.
Det blir tyst igen.