Vi hade en katt en gång, den var liten och grå och den hette därför Edith. Det var en märklig katt, ty den har varit i tidningen. Det var visserligen bara en liten annons i den ännu mindre lokaltidningen, i samband med dess försvinnande, men ändå.
Ediths öde blev tragiskt, huvudet hamnade under meden på en gungande gungstol. Därefter började den gå i cirklar och måste avlivas.
Före mig lämnar en ung man bankomaten. Han går med asymmetriska, ryckiga steg. Han har polisong – i singularis, ty bara den ena kinden är skäggbevuxen. Han går med ett papper i den ena handen, han håller det som om det var ett mycket viktigt dokument men det ser ut att vara upphittat på marken. Mitt på skyddsvägen gör han ett slags piruett, han snurrar runt i en koreografi som förefaller genomtänkt och inövad.
Det finns mänskor som inte kan se maten på vänstra sidan av tallriken, även om de blir upplysta om att den finns där och de själva vet och förstår det. Förbindelsen mellan halvorna är bruten.
En stor långtradare bullrar förbi men den unge mannen har inga problem med att vänta vid skyddsvägen och sedan gå över gatan med raska steg när den passerat. Och jag går åt det andra hållet och enligt den traditionella fysikens lagar möts vi knappast flera gånger.