På varannan bänk i ett Prisma eller en City-Market, hur ni vill, satt igår en man i avsaknad av hudfärg.
Han frågade mig om Kristi himmelsfärdsdag var på onsdag eller torsdag. Det var på stapplande finska och på finska innefattas veckodagen i själva helgens namn – helatorstai. Det lät därför lika avigt som att på svenska fråga vad skärtorsdagen är för veckodag eller vilket datum 1 maj infaller i år.
Så är det när språkinlärningen sker på den hårda nödvändighetens villkor. Han lutade sig artigt mot mig så långt föreskrifterna det medgav och berättade sin historia, så långt hans ordförråd och min fattningsförmåga det medgav.
Han var bedrövad och han var nöjd. Han var arbetslös men tillfreds med att staten ändå gav honom understöd som lät honom klara livhanken. Men vilket arbete kan han få i Coronaland? Inget kvalificerat sådant. Som hans inledande fråga utvisar, hade han tillägnat sig språket utan undervisning i grammatik, genom härmning, och utan möjlighet att anställa djupare reflexioner över härledningen av ord och begrepp. Helatorstai hade för honom ingenting med torstai, torsdag, att skaffa. Helatorstai stod ensamt för sig, isolerat från kultur och traditioner och kristen tro, som en dag vars betydelse är att vissa inrättningar då är mer stängda än annars.
Kristi himmelsfärds evangelium lär oss att avskedet var nödvändigt för att en evig närvaro och gemenskap skulle upprättas.
Vem berättar det för honom? Och hur?