Det finns ju de som cyklar till arbetet på annan ort eller de som sommartid ger sig ut på längre cykelsemester.
Denne äldre man cyklar regelbundet en viss noga definierad sträcka på 70 kilometer – kanske dagligen, om jag förstått saken rätt. Bara vägarbeten och liknande kan stundom åstadkomma små modifikationer i itinerariet.
Han redogör noga för vilka vägar han befar. Han visar sin cykel som glänser i solen. Den är smord och vaxad och den har en mängd finesser och växlar och tunna, tunna däck. Han själv är klädd som om han beredde sig för start i Tour de France eller Giro d’Italia, som en stridspilot.
Och han är kanske 70 år gammal. En kilometer per år. Jag möter honom ofta på olika platser.
Naturligtvis är denna sysselsättning hälsosammare än många andra – men vad är det som gör att han inte tröttnar och vad är målet med hans dagliga värv och varv? Varför är vissa mänskor sådana vanedjur? Har de ingen fantasi, känner han aldrig en längtan efter omväxling?
Sådana ting grubblar jag på ibland. En okänd men inrotad association gör att jag alltid tänker på detta vid det stora flyttblocket som jag passerar klockan 6 på morgonens sjukilometerspromenad längs åsen.