Kring den gamla stationsbyggnaden finns ett område som är idealiskt för lek. Gamla järnvägsvagnar, rostiga dressiner, avlagda paketbilar och lätt förfallna förråd och lider.
Där står två knattar, så små att de nätt och jämnt når upp till sina skärmmössor. Och det spritter i dem, de cirklar runt varandra på barns obestämda vis – men! I händerna har de mobiltelefoner. Det är med dem de är sysselsatta.
Vandrar jag vidare, möter jag dock äntligen en syskonsjäl. Vi sätter oss på två stolar utanför apoteket i köpcentret. (Inte tillrådligt.) Jag finner att hon, samtidigt som jag, lämnade alla nyheter på nätet och annanstans och att hon också just ingenting vet om det som tilldragit sig i republiken de senaste månaderna.
Hennes bevekelsegrunder är desamma som mina: att samhället nu flyttas över på nätet, att mänskors möten sker på distans, kommer att grundligt förändra våra liv till det sämre och Storebror får tillfälle att köra in rutinerna för den övervakning som dystopierna länge varslat om.
Det hjälper inte att man säger att åtgärderna är tillfälliga, att man återgår till det normala så fort det är möjligt. De makthavande har aldrig någonsin återgått till det normala efter att de en gång insett och delvis förverkligat sina möjligheter att härska.
Ja, det är sällsamt att tala med henne, vore hon blott långt flera!
När hon sent omsider skall åka sin väg glömmer vi spontant och uppriktigt alla tvåmetersregler.