Han Botticelli, är han inte litet överlastad?
I folkskolans läsebok var Våren en liten flicka med ljusa lockar som med mild hand beströdde marken med allehanda blomster där hon barfota gick fram.
Hon liknade inte, nej, hon liknade inte den man i äldre medelåldern som jag talade med och som regelbundet kör en rutt mellan Finlands sydligaste ände och den nordligaste.
Det är en ensam färd och ännu ensammare just nu. Men han berättade hänförd om hennes framfart. Uppe i höjd med Uleåborg ligger ännu snö i dikena och björkens knoppar är små, mycket små, mycket små. Söderut bevittnar han sedan hennes tilltagande framfart i lund och mark.
Psalmboken sjunger: ”Därför så länge världen står / det efter vinter kommer vår / också i Andens rike.”
Tänk om hjärtat smalt hos henne som hatar! Så att hon vände sig bort från alla falska läror och lärare, såg sig själv i spegeln och sade: ”Jag har gjort ont!” Och vände sig och ansiktet mot ljuset.