Min vana likmätigt var jag ute i god tid till den plats jag nämnde i det föregående. Väntetiden fördrev jag med en stående kopp kaffe på ett försäljningsställe i närheten.
Mellan kunderna berättade flickan i kassan att hon är rädd.
Det var första gången jag hört någon säga så under hela coronaeran. Men hon har medicinska skäl att vilja bära skyddsutrustning och hennes arbetsgivare vägrar att installera exempelvis en skyddande skiva plexiglas eller att bevilja henne rätten att bära munskydd. Inte ens handskar får hon ha.
Vad gör hon? Hon är ung och arbetslös och rädd. Arbetsgivaren yttrar bara några mindre väl valda ord när hon vädjar att hänsyn skall tas.
Hennes arbetskamrat frågade jag också om, hon var inte där, hon är permitterad. Nu är tiden då de svagaste kan förtrampas och man förnimmer alls inget dån i rättens krater.
På stående arm och rak fot beslöt jag mig därför att efter förmåga åstadkomma ens litet oljud i rättens ekokammare.