Som om de transitiva verben inte fanns.
Han går omkring här i grannskapet och både liknar och förefaller. Som om alla transitiva aspekter man kan anlägga på svenskans verbsystem vore fullkomligt ovidkommande.
Liknandet är en sällsynt talang och vi har hört berättelser om hur det utnyttjats. Statsmän kan ha ersättare och en reservstalin uppträdde för folkets nöjes skull i Sovjetunionen.
I detta fall gäller det en känd finländsk idrottsman.
Men allt som kan göras, kan också göras dåligt, annars är det alls ingen vits med det. Själv har jag inte försökt eller befunnits likna i någon högre grad. Det är redan ett antal år sedan, utanför K-butiken, då en kvinna utbrast: Nu ser man verkligen vem han liknar!
Hon avsåg min äldste son. Och mig. Innan dess kan jag bara minnas ett tillfälle då jag kanske liknat. Det var för mycket, mycket länge sedan bakom den gamla busstationen i huvudstaden. En man stod fram ur skuggorna och erbjöd mig ett körkort för 1500 mark.
Jag avböjde, alltför snabbt. Nu fick jag aldrig veta om jag verkligen liknar – och i så fall vem.