Med en viss tvekan och med tanke på det dagsaktuella temat vill jag berätta om en händelse för två dagar sedan: jag mötte skogsrået.
Det var en lätt kylig och mycket tidig fullmånevårmorgon. Där jag brukar vandra ser man aldrig någon mänska vid den tiden. Ett stycke in i skogen stod hon, orörlig, och ryggen dolde hon mot en tall. Hon var inte ung längre – så läste jag också beskrivningen efteråt i ett fyrtio år gammalt uppslagsverk – men håret var långt.
Jag följde inte efter, det skall man aldrig göra. Man skall vända bort blicken och det gjorde jag. Där stod hennes gamla och rostiga cykel, plastkassar med tomburkar hängde på styret. Och jag skyndade hem för att skriva detta, kanske med en onödig brådska. Folk tror ändå vad de vill.